Mannen i mitt liv är i Barcelona.
Jag är hemma.
Det suger.
Saknaden gör ont.
Jag vill bara sova tills på onsdag då han kommer hem igen.
Vill att tiden ska gå fort.
Jättefort.
Vill krypa in i hans varma famn.
Titta in i hans vackra ögon.
Kyssa honom.
Hålla om honom.
Känna hans kropp mot min.
Och sedan vara sådär jättenära förevigt.
Aldrig släppa taget om honom.
Höra honom berätta om hur bra han haft det.
Och på så vis kunna glädjas åt hans semster.
Just nu känns det bara piss.
Jag känner mig så ensam.
Blä.
Låt det bli onsdag nu på en gång!


Fram tills dess får jag fortsätta att sakna galet, I guess. Jobbar i alla fall dag både imorgon och på tisdag. Sen kommer måndag och tisdag eftermiddag, kväll och natt att spenderas hemma hos familjen. Blir galen av att vara ensam hemma då tiden går fruktansvärt långsamt och jag bara tänker och tänker, saknar och saknar ännu mer. Försöker att inbilla mig att det är bra att sakna, och visst är det säkerligen så, men jag tycker att jag har saknat klart nu. Känner mig deppig och vill bara ha han här. Då jag är med honom så är jag lyckligare än jag trodde var möjligt. Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär starkt för någon, visste inte att jag kunde. Men jag är helt tagen med storm. Och jag älskar honom, obeskrivligt mycket.