Nu har man sovit sådär många timmar igen men ändå är jag lika trött och det känns som om jag går omkring som en zombie här hemma...

Vet inte vad fan jag ska ta mig till för att hitta koncentrationen till att plugga, satt i princip hela dagen igår men lyckades ändå inte få ner nå många relevanta rader på papper. Jag blir så fruktansvärt frustrerad, vill bara slå huvudet i väggen och få alla tankar att lämna mitt huvud. Jag har inte tid att tänka så mycket just nu, har den här förbannade uppsatsen att tänka på som kräver min 100 procentiga koncentration, och nu när koncentrationen inte finns till mer än 30% så känns det som om jag ska bli knäpp.

Det var längesen som jag kände mig så orkeslös som jag gör för tillfället, det känns som om jag inte orkar med någonting. Jag tvingar mig själv att sitta och försöka få till skoljobbet även fast det inte går mer än sådär sen orkar jag inte göra något mer. Rummet håller på att förfalla, och jag vill städa för jag hatar när det är stökigt, resten av hemmet ser inte heller speciellt bra ut men jag har ingen kraft, ingen energi...Jag orkar inte ens ta mig ner till stan och träffa mina underbara vänner som jag tror skulle va bra för mig att träffa, jag har ingen ork..

Jag har aldrig någonsin trott att jag skulle kunna drabbas av samma sjukdom som pappa, även fast det finns en risk på 20-25% att jag skulle kunna göra det. När folk har ställt mig den frågan om jag inte är orolig att bli sjuk så har mitt svar alltid varit ett självklart Nej. Men sen får jag höra av arbetskamrater att jag beter mig nästan manisk på jobbet, kan inte sitta still utan vill ha något att göra hela tiden och när jag är hemma så känner jag mig helt orkeslös och nedstämd. När jag tänker tanken på att jag skulle vara sjuk så blir jag skiträdd, jag vill inte, jag kan inte och jag ska inte bli sjuk! Jag har ju sedan många år tillbaka bestämt mig att jag ska hjälpa och göra allt jag kan för att personer med psykiskt lidande ska må bra, då kan jag ju inte vara en av dom. Näe, jag måste fan ta och rycka upp mig nu, streta emot allt jag kan. Jag vägrar att själv hamna på botten i den mörka tunneln, jag vill hjälpa andra ut ifrån den tunneln...



Livet är inte så lätt alla gånger antar jag...men det ska bli bättre, det måste bli bättre...för den personen som jag upplever mig själv vara i dagsläget är inte jag, inte på långa vägar...känner mig som en helt annan människa..