Ju mer jag läser om bipolär sjukdom, på desto fler ställen läser jag om hur anhöriga upplever de depressiva episoderna som "jobbigare" än de maniska. För mig var det tvärtom. Jag tyckte att det var jättejobbigt när han var manisk, jag var hela tiden orolig över vad han skulle hitta på för tokigheter, vilka han pratade med så att jag därefter kunde veta vilka jag skulle undvika för att slippa skämmas över saker han sagt. Dessa känslor var nog övervägande när jag var lite yngre men även fast jag inte ville skämmas över min pappa, för jag var och är stolt över honom så kom skamsenheten över en ändå på något konstigt sätt. Och det känns verkligen inte som jag, för jag brukar inte skämmas i första taget, speciellt inte för andra men jag gjorde nog det lite ändå, även fast jag egentligen inte ville det..

Men vad jag förstått så tycker de anhöriga jag läser om i artiklarna att det är svårare med de depressiva episoderna just för att de är rädda och oroliga över vad som ska hända, om den sjuke ska göra något dumt som tex att ta livet av sig. Dom tankarna fanns aldrig i mitt huvud, jag trodde aldrig att pappa skulle göra slut på sitt liv, det fanns som inte i mitt huvud. Men det gjorde han, så nu kan jag ändå förstå vad de anhöriga som jag läser om menar....it sucks