Idag är de min namnsdag, men det är inte riktigt det jag tänker på denna dag...

Jag tänker tillbaka för exakt 2 år sedan...då satt man i bilen på väg till Lundby Gamla Kyrka, bredvid mig i baksätet sitter min syster och gråter så att hon knappt kan andas. Själv sitter jag som förstenad, som om jag inte förstod vart vi var på väg. Vi var på väg till en begravning, min pappas begravning...

När vi kom fram och parkerade bilen så var det redan en hel del folk där, både kända och okända ansikten. Människor kom fram till oss och sa att de beklagade sorgen och kramade om oss. En massa människor...den stunden kändes som ett stort suddigt moln men på ett annat sätt helt solklart, en konstig känsla.

Jag kände mig helt blockerad känslomässigt, jag visste vad som skulle hända men ändå kände jag ingenting, det var som helt overkligt...vi gick upp mot kyrkan, jag min syster och farmor gick in tillsammans och satt oss på bänken längst fram...då klickade det. Då vi kom in så såg man den vita kistan längst fram vid altaret, men massa vackra blommor runt omkring. Det var pappa som låg i den kistan, en fortfarande helt overklig tanke som inte ville bli verklig för mig. Men jag bröt ihop, tårarna rann nedför mina kinder, rann och rann, och det blev allt svårare att andas. Stämningen kändes konstig, stel på ett sätt men på ett annat sätt kändes det som att det var ett lugn som befann sig i luften. Det måste ha varit ditt lugn som låg i luften pappa, det är jag helt övertygad om, du har nått den frid du så länge sökt efter...

Det var en av de absolut jobbigaste dagarna under min livstid och jag vill aldrig uppleva den igen, fast begravningar kommer man gå på igen...det är i princip oundvikligt att inte göra det. Och jag kommer att förlora personer som betyder så oerhört mycket för mig, men jag vill aldrig förlora någon på samma sätt som jag förlorade pappa.

Jag saknar dig pappa, det kommer alltid att finnas ett tomrum i mitt hjärta efter dig, men du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Men du fattas oss. Jag måste leva vidare även fast du inte finns kvar på jorden, jag har hur många anledningar som helst att leva vidare. Jag har så många otroligt underbara människor runt omkring mig som älskar mig. Och jag älskar er! Tack för att ni finns, ni vet inte hur värdefulla ni är!




Ta hand om er allihopa, och ta hand om varandra; man vet aldrig när man ser en person för sista gången. Ta vara på varje dag, på varje minut som ni spenderar med de människor som ni älskar!

BiG HuGs / Ida