Ett Stort Grattis till Mamsen!
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?
Näe, det är ingen vanlig dag för det är Mammas
födelsedag! Hurra, hurra, hurra. Hurra, hurra
HURRA!" Grattis Mämii.
"
Jobb idag. Har gått bra. Pratat på som fan och ställt en massa frågor så jag känner mig nästan hes nu. Knast. Men det har varit en rolig dag iaf. Jobb imorgon också, 7-16. Sista inskolningsdagen, sen på måndag är det dags för att stå på egna ben. Ska bli spännande. Imorgon kommer även älskade Ethi hem från sthlm, ska bli underbart att krama om henne då det känns som evigheter sen sist. Blir en fika på stan med henne och Francine då jag slutat jobbet, sen åker jag och Ethi hem till mig och käkar och umgås. Blir najst! :)
Nu väntar jag på att klockan ska bli 21. Då är det Criminal Minds. Sån himla bra serie. Sen blir det till att ta ett bad och därefter sängen skulle jag tro om man ska orka upp imorgon. Blir kanske lite telefonsnack också, vem vet? :)
Ha en trevlig kväll!
På återseende!
*BiG HuGs*
Ja, då råkade man kolla här på bloggen igen. Roligt med lite födelsedagsfirande! Börjar med en liten känd dikt jag har på en anslagstavla här:
"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.
Søren Kierkegaard "
Men en sak är säker, som du sagt förrut... Oftast är det omöjligt att veta hur någon annan tänker! Jag kanske inte alls följt vad den här dikten säger under hösten...
Du sa en gång att jag var patetisk när jag kontaktade kompisar till den person jag tyckte mest om... det var inte för att komma åt henne. Det var för att det var den gemenskap jag hade, och därför var det naturligt att kontakta dem. Jag vet dock att jag är patetisk. För mig betyder den vänskap jag hade med er så oerhört mycket. Att varje dag åka förbi Nacksta, och veta att jag där har en av de bästa vänner jag kunde ha haft, är oerhört tungt. Att jag sårat en person så ofantligt mycket, som bara ville hjälpa mig...
Ibland tänker jag på att börja min egen blogg. Enda kruxet med den vore att ingen skulle läsa den... Men att skriva av sig känns bra ibland.
Problemet med folk som mår dåligt i allmänhet är "perservation", alltså tankar som bara stannar och rullar runt, utan att kunna tänka vidare. Jag har några få riktigt goda vänner. Dem älskar jag, men jag har trots det väldigt sporadisk kontakt med dem eftersom de inte alls bor i Sundsvall, eller ens i närheten. När jag flyttar till en annan stad/annat land känns det viktigt att det blir en bra bit från någon av er...
Du kanske tycker att jag inte alls borde läsa denna blogg. Och tro mig, jag läser den sällan, och när jag läser skriver jag ett inlägg.
Återigen, tack för allt. Vem vet vad som skulle ha hänt om inte du hjälpt mig i höstas. Jag var nere, så djupt att jag skulle ha övervägt LPT på en patient som mådde lika dåligt som jag. Skulle haft skyhöga poäng på MADRS... Konstigt att man själv inte inser hur illa det är ställt. Och att jag fortsatte trakassera henne borde jag ha blivit fängslad för och telefonen borde ha likviderats, idag skulle det ha kännts bättre. Men jag har mitt straff, gråter nästan varje dag över det som hänt. Så patetisk och omanlig är jag...
Så, det får räcka. Ha det fint!
Ja, då råkade man kolla här på bloggen igen. Roligt med lite födelsedagsfirande! Börjar med en liten känd dikt jag har på en anslagstavla här:
"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.
Søren Kierkegaard "
Men en sak är säker, som du sagt förrut... Oftast är det omöjligt att veta hur någon annan tänker! Jag kanske inte alls följt vad den här dikten säger under hösten...
Du sa en gång att jag var patetisk när jag kontaktade kompisar till den person jag tyckte mest om... det var inte för att komma åt henne. Det var för att det var den gemenskap jag hade, och därför var det naturligt att kontakta dem. Jag vet dock att jag är patetisk. För mig betyder den vänskap jag hade med er så oerhört mycket. Att varje dag åka förbi Nacksta, och veta att jag där har en av de bästa vänner jag kunde ha haft, är oerhört tungt. Att jag sårat en person så ofantligt mycket, som bara ville hjälpa mig...
Ibland tänker jag på att börja min egen blogg. Enda kruxet med den vore att ingen skulle läsa den... Men att skriva av sig känns bra ibland.
Problemet med folk som mår dåligt i allmänhet är "perservation", alltså tankar som bara stannar och rullar runt, utan att kunna tänka vidare. Jag har några få riktigt goda vänner. Dem älskar jag, men jag har trots det väldigt sporadisk kontakt med dem eftersom de inte alls bor i Sundsvall, eller ens i närheten. När jag flyttar till en annan stad/annat land känns det viktigt att det blir en bra bit från någon av er...
Du kanske tycker att jag inte alls borde läsa denna blogg. Och tro mig, jag läser den sällan, och när jag läser skriver jag ett inlägg.
Återigen, tack för allt. Vem vet vad som skulle ha hänt om inte du hjälpt mig i höstas. Jag var nere, så djupt att jag skulle ha övervägt LPT på en patient som mådde lika dåligt som jag. Skulle haft skyhöga poäng på MADRS... Konstigt att man själv inte inser hur illa det är ställt. Och att jag fortsatte trakassera henne borde jag ha blivit fängslad för och telefonen borde ha likviderats, idag skulle det ha kännts bättre. Men jag har mitt straff, gråter nästan varje dag över det som hänt. Så patetisk och omanlig är jag...
Så, det får räcka. Ha det fint!
Du kan gärna ta bort det som är ovan efter genomläsning... Antar att du har den makten som administrator. Ha det bra!
