Den var najs

Trevligt med egen lägenhet... Bra att bara kunna vara själv ibland. På ett sätt tycker jag att det är konstigt att inte en enda av er någonsin mer kommer undra hur jag mår, när ni alla var mina bästa vänner under ett helt år. Jag har ordnat så att jag ska få 10 sessioner hos en legitimerad psykoterapeut (gratis)... Kuratorssamtalen förra åren gjorde bara saken värre, men då var det nog lika lätt att prata med mig som med en vägg. Jag träffade Am i Nacksta i januari... det kändes bra att han visade mig lite uppskattning (det värmde jättemycket!). Kanske jag förtjänar att bli behandlad som en kvinnomisshandlare, men tro mig, jag har aldrig mått så dåligt förrut, och hoppas att det inte kommer hända igen. Visst har jag haft mina nedåt-perioder, men detta var extremt djupt. Jag åkte förbi Nacksta VARJE DAG FLERA MÅNADER utan att stanna upp och knacka på, eller på något sätt försöka tränga mig på. Jag hoppas att du förstår att jag satte mig själv i en fälla när jag valde Ånge som vårdcentral (åka tåg själv flera timmar varje dag, kombinerat med en bilfärd nära Nacksta, var helt fel). Och under hela halvåret hade jag inget stöd från familj eller vänner, till viss del pga att jag inte ville ha något stöd, eftersom ingen skulle förstå mig (ingen visste ju vilka ni var). Jag vet inte mycket om vad som händer Ethii just nu. Förhoppningsvis har hon skaffat fina vänner vartän hon bor just nu. Jag har möjlighet att kolla upp det via kontakter, men jag gör absolut inte det. Vill helst inte veta allt just nu. Jag hoppas bara att hon räknar med att vi ska vara vänner igen, och att hon inte svartmålar mig inför vänner och ev pojkvän. Ni har ju alla makten att aldrig mer släppa in mig i ert liv mer. Och jag skulle inte kunna göra ett smack åt den saken. Jag är till och med så dum att jag gav henne alla lånade pengar (när man är nere och inte tror att man ska leva länge till, kan man lika gärna ge bort allt man har...), nu i efterhand känner jag mig lite lättlurad... Menmen, jag hoppas att hon använder dem bra, varför inte skicka lite till den där organisationen som hennes far har? För mig skulle det kännas helt rätt. Jag tyckte om er alla så mycket, kände mig aldrig utfryst på något sätt. Jag har nog tagit den här separationen så dåligt som det bara går, om det fortsätter så här räknar jag med att helt komma ur min ångest och nästan dagliga sorg först om flera år. Och snälla, bli inte irriterad eller ledsen, jag menar inget ont med något av det jag skriver (det är ju mina problem, inte era). Nu ska jag jobba lite igen, har haft en massa datastrul här på jobbet, måste skriva om sånt jag skrivit tidigare. Alltid irriterande... Ha en bra vecka!

/Daniel