Hela dagen har i princip spenderats med rumpan på en stol och ett kollegieblock och en bläckpenna på bordet framför mig. Vi har haft APT (arbetsplatsträff) och jag blev den som fick agera sekreterare. Jag gruvar mig som fan över att skriva rent anteckningarna och formulera det så att folk förstår vad som står, då särskilt med tanke på att jag själv säkert inte kommer att förstå vad jag kladdat ner i blocket. Men det får bli någon annan dags uppgift. Chefen vill nog gärna att det ska göras imorgon men det kommer inte att ske då morgondagen är min sista dag som handledare till min första student. Så imorgon ska jag umgås med henne och inte sitta framför en förbannad dator och försöka att få ihop ett protokoll. Nej nej. Kan inte fatta att jag haft en student i fyra veckors tid nu, tiden har verkligen gått fort. Jag har konstaterat att det är roligt att ha en student vid sin sida, att man blir ifrågasatt och får göra sitt bästa för att förklara varför man gör och agerar på vissa sätt. Man får tänka till kring saker som man annars i princip gör av ren rutin. Så dessa fyra veckor har varit lärorika även för min del måste jag säga, och det är kul, för jag vill hela tiden utvecklas och bli bättre på mitt arbete. Den dagen då jag känner att jag inte längre lär mig nya saker och utvecklas, ja då är det nog dags att se sig om efter något annat att göra. För det är ju trots allt människor som jag jobbar med, och om jag inte gör ett bra jobb och om jag inte blir bättre så kommer det att drabba dom, och nej, det vill jag inte.

Så imorgon ska jag jobba kväll. Sen är det helg. Och jag längtar verkligen tills på lördag för då kommer min älskade Ethi upp och hälsar på, ska bli galet roligt. Känns som evigheter sedan vi sågs sist så nu är det verkligen dags. Hon har ju inte ens sett min lägenhet så det är verkligen på tiden att hon kommer upp. Så ska hon få träffa älsklingen min också, hon låter sjukt förväntansfull så det är kul :) Sen på lördag ska ju även fiskar inhandlas, så ja, vad ska jag säga men än att det kommer att bli en great dag! Blir även utgång på lördag kväll efter middag och mys hemma hos mamsen & Co så det kommer att bli toppen, det känner jag på mig.



Ikväll ska jag ut och övningsköra med mamsen min är det tänkt. Kärleken min drog iväg på fotbollsträning för en stund sen så jag är för tillfället solo hemma. Ska nog försöka att diciplinera mig och plugga lite körkortsteori innan mamsen ringer och plockar upp mig. Känner mig dock helt osugen på det men men, det måste lik förbannat göras. Ska nog koka en majskolv och äta till middag först bara, majskolv till middag även idag, haha.

Nu är det ordning och reda hemma, och dessutom rent. Me like! Dessutom hittade jag en höstjacka, vilket jag behövde, och även lite smågrejer till akvariet. Nu är det bara fiskarna som fattas. Håller på att koka en majskolv som blir min sena middag och efter det blir det till att plugga lite körkortsteori. Längtar tills mannen kommer hem, så tomt här utan han.

Livet är bra jävla bra har jag konstaterat! Jag har väldigt lätt att gnälla över saker och ting som egentligen är bagateller, något som jag hoppas att jag kan lyckas sluta med. Jag har allt jag behöver i mitt liv så varför gnälla? Det är ju faktiskt underbart att leva! :)

Halvligger i soffan och försöker att samla energi för städning av denna kaotiska lägenhet. Eller kaotisk kanske inte andra skulle kalla den men jag får panik då det är massa grejer överallt. Jag får väl kanske erkänna att jag är lite pedantisk. Så städning står på schemat idag då jag inte jobbar. Sen ska jag in till stan och träffa finaste syster. Måste handla lite grejer, hoppas jag hittar något. Sen ska jag även träffa upp Lisa lite senare i eftermiddag.

Verkar även som att det blir en fika på stan med en jobbarkompis någon gång efter lunch så nu måste jag sätta igång med städningen så att jag hinner.

Ha en toppendag allihopa!

P.S. Jag köpte äntligen ett akvarium i måndags! Så på lördag ska lite fina fiskar flytta in hos mig och baby. Vi kommer att bli en stor familj, and me like it! ;) -haha-

Jag älskar dig obeskrivligt mycket. Du är det absolut
viktigaste i mitt liv, kom alltid ihåg det! v


Idag har jag och finaste varit på fotboll. Inte precis varje dag som jag går på fotboll men det var ju trevligt och vädret var verkligen toppen. Dock förlorade Giffarna, var väl lite trist. Efter fotbollen blev det hem och kika efter en tvättid vilket fanns redan idag så jag har sprungit upp och ner i tvättstugan i flera timmar nu. Imorgon är det dags för jobb igen. Ha det!

VARNING FÖR ETT LÅNGT OCH PERSONLIGT INLÄGG!

Dagen var bra och jag var på ett strålande humör som vanligt. Efter lunch var jag på hobbyn (pedagogisk verksamhet för våra patienter med bla trä- och syslöjd). Vid tvåtiden kom en arbetskollega in och sa att jag behövdes på avdelningen samt att jag skulle kvittera ut medicinlådan som skulle komma från Apoteket. Jag hämtade ut medicinen och skulle sedan packa upp våra läkemedel då sektionschefen kom och undrade vart jag hade varit och att han och chefen väntade på mig. Det visste jag inte men gick sedan in på kontoret med dom. Det var äntligen dags för samtalet som jag skulle ha med dom, trodde jag..

Chefen började med att be mig skriva under några papper gällande mitt vikariat och sedan berättade hon att hon skulle ansöka om dispens på förlängning av mitt vik fram till årsskiftet. Sedan frågade hon mig allvarligt "hur mår du egentligen Ida?". "Bra" svarade jag och fyllde på att jag kanske kände mig lite uppvarvad. Hon blev ännu allvarligare och menade på att hon var lite orolig för mig då hon hört att jag sov dåligt och att jag åt dåligt och då hon tänkte efter så såg det nog ut som att jag hade gått ner i vikt (?). Jag fattade ingenting och blev lite chockad men förklarade att jag visst åt och sov och att allt var bra, att jag bara lätt känner mig och blir rastlös. Hon berättade då för mig att till och med patienterna upplevde mig som uppvarvad och då kände jag att hela grejen förändrades, att jag blev liten, sårbar och nästan rädd. Rädd för mig själv, hur jag var och är....

Jag berättade då för dom att jag ibland kunde bli rädd då jag själv upplevde mig som uppvarvad, med tanke på att pappa var bipolärt sjuk. Detta visste tydligen inte min chef om (och inte heller hur det slutade för honom) utan sa att hon kunde förstå min känsla, och då brast jag ut i gråt. Och då jag väl började gråta så kunde jag inte sluta. Chefen undrade om jag kände att jag hade svårt med koncentrationen, då hon kunde uppleva det som att jag hade "många järn i elden samtidigt" och om jag kunde avsluta allt jag påbörjade. Och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag har koll på läget och även om jag kan upplevas virra runt och vara på massa olika ställen samtidigt så har jag koll på vad jag sysslar med, det tycker jag verkligen. Jag upplevde det nästan som att verkligheten kom ikapp mig på något sätt, att bilden som jag har av mig själv även speglas utåt. Jag har på något vis trott att mina arbetskamrater och även patienterna har sett mig som den "spralliga tjejen och avdelningens clown som får folk att skratta och bli glada". Men så var det tydligen inte...Och det blev som ett slag i magen på något vis.

Min chef tyckte även att jag borde börja prata med någon, och då kändes det också på något vis ännu allvarligare, hur knäpp är jag egentligen?? Fast hon menade nog inte så, utan mer att jag skulle ha någon att "bolla" tankar och känslor med. Men jag är skeptisk till sånt, kan inte hjälpa det. Sen sa dom positiva saker till mig också. Och eftersom att dom vill att jag ska vara kvar så måste jag ju samtidigt vara bra också (?!). Så jag får nog se det som att dom ville mig väl med allt detta prat men det känns ändå lite tufft. Men jag har fått mig en tankeställare och jag ska försöka att förändra mig på vissa plan.

Min student och en arbetskollega tröstade mig efter samtalet och uppmuntrade mig. Dom tycker att jag är en frisk vind på avdelningen och att jag livar upp stämningen och sprider en positiv energi. Det värmde verkligen att höra detta, att jag inte haft helt fel uppfattning om vad andra tänker och tycker om mig. Tårarna ville dock ändå inte sluta rinna...

Efter allt detta, med tårarna rinnandes nerför mina kinder även då jag lämnade kontoret så skulle jag 15 minuter senare ha halvtidsbedömning med min student och huvudhandledaren. Kändes inte som att jag var i psykiskt skick för detta men det var inte mycket att göra. Och bra gick det i alla fall, även om jag fick hålla tillbaka tårarna. Efter detta så orkade jag inte vara kvar längre, trots att jag hade en timme kvar att arbeta, så jag fick flexa hem. Hade en fin och välbehövlig konversation med en underbar arbetskollega i bilen på väg hem och väl hemma så hade jag en varm och trygg famn att gömma mig i och lät bara tårarna rinna. Att bara få prata ut, bli lyssnad till, kramas och att få känna den där tryggheten som betyder så mycket. Jag är otroligt nöjd med mitt liv i dagsläget, det är jag verkligen. Jag har mina brister och gör mina fel, men jag är fortfarande nöjd och stolt över den personen jag är och har formats till.

Kändes konstigt att sova själv i sängen inatt, tomt var det, fast jag fick sällskap imorse då grabben kom hem från jobbet. Vid elva klev jag, så skönt att få sova länge. Myste lite, käkade frukost och sen drog grabben till sin farmor för att hjälpa till med något. Själv diskade jag undan, tog en dusch och satt mig sedan med körkortsteorin. Det är ju så fruktansvärt tråkigt men jag ska fan kämpa på med den nu i alla fall, för ett körkort vill jag fan ha! Ikväll ska jag även övningsköra lite med mamsen. Det ses fram emot.

Pratade nyss lite med lillfarmor min. Saknar henne. Hoppas inte att det dröjer alltför länge innan vi ses igen. Saknar alla andra där nere på västkusten också. Även att Robban har fått ett nytt namn; Evert. Av min farmor dårå såklart. Haha. Hon är ju som hon är den tanten :)

Näe, nu ska jag återgå till teorin igen.
Ha det!

               v


Näe, undra om man ska ta och krypa ner i sängen och försöka sova snart. Jobbar kväll imorgon och nu när man är handledare åt en sjuksköterskestudent, vilket jag inte nämnt tidigare, så gäller det att vara pigg och alert och utvilad. På fredag blir det dagsjobb och sedan är man ledig i två dagar. Blir skönt. Sleep tight!

Göteborg var great.
Att komma hem var också great.
Har funnit kärleken och är lyckligare än någonsin!
Just nu (och förhoppningsvis framöver) är livet underbart att leva.
Jag njuter av varje sekund och jag är fruktansvärt nöjd med tillvaron.

Jobbet funkar fint, och förhoppningsvis så får jag förlängt vikariat till årsskiftet (samtal med chefen väntar imorgon), sambolivet funkar super och sen har man en underbar familj och underbara vänner på det. Allt är bra helt enkelt!

Jag svävar på rosa moln.

Imorgon kommer syster hem från utlandet, eller så kanske det var ikväll, kommer inte riktigt ihåg. Så får ta mig till falken något snart och se massa bilder och en troligtvis mycket brunare lillasyster än vad hon var för en vecka sedan. Saknar henne gör jag i alla fall.

Ha det!

Nu har man äntligen kommit igång med körkortet också. Övningskörde lite med mamsen igår och sen sitter jag lite då och då (dock för lite) med den förbannat tråkiga teorin. Men men, bara att kämpa på för körkort måste jag ha!