VARNING FÖR ETT LÅNGT OCH PERSONLIGT INLÄGG!

Dagen var bra och jag var på ett strålande humör som vanligt. Efter lunch var jag på hobbyn (pedagogisk verksamhet för våra patienter med bla trä- och syslöjd). Vid tvåtiden kom en arbetskollega in och sa att jag behövdes på avdelningen samt att jag skulle kvittera ut medicinlådan som skulle komma från Apoteket. Jag hämtade ut medicinen och skulle sedan packa upp våra läkemedel då sektionschefen kom och undrade vart jag hade varit och att han och chefen väntade på mig. Det visste jag inte men gick sedan in på kontoret med dom. Det var äntligen dags för samtalet som jag skulle ha med dom, trodde jag..

Chefen började med att be mig skriva under några papper gällande mitt vikariat och sedan berättade hon att hon skulle ansöka om dispens på förlängning av mitt vik fram till årsskiftet. Sedan frågade hon mig allvarligt "hur mår du egentligen Ida?". "Bra" svarade jag och fyllde på att jag kanske kände mig lite uppvarvad. Hon blev ännu allvarligare och menade på att hon var lite orolig för mig då hon hört att jag sov dåligt och att jag åt dåligt och då hon tänkte efter så såg det nog ut som att jag hade gått ner i vikt (?). Jag fattade ingenting och blev lite chockad men förklarade att jag visst åt och sov och att allt var bra, att jag bara lätt känner mig och blir rastlös. Hon berättade då för mig att till och med patienterna upplevde mig som uppvarvad och då kände jag att hela grejen förändrades, att jag blev liten, sårbar och nästan rädd. Rädd för mig själv, hur jag var och är....

Jag berättade då för dom att jag ibland kunde bli rädd då jag själv upplevde mig som uppvarvad, med tanke på att pappa var bipolärt sjuk. Detta visste tydligen inte min chef om (och inte heller hur det slutade för honom) utan sa att hon kunde förstå min känsla, och då brast jag ut i gråt. Och då jag väl började gråta så kunde jag inte sluta. Chefen undrade om jag kände att jag hade svårt med koncentrationen, då hon kunde uppleva det som att jag hade "många järn i elden samtidigt" och om jag kunde avsluta allt jag påbörjade. Och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag har koll på läget och även om jag kan upplevas virra runt och vara på massa olika ställen samtidigt så har jag koll på vad jag sysslar med, det tycker jag verkligen. Jag upplevde det nästan som att verkligheten kom ikapp mig på något sätt, att bilden som jag har av mig själv även speglas utåt. Jag har på något vis trott att mina arbetskamrater och även patienterna har sett mig som den "spralliga tjejen och avdelningens clown som får folk att skratta och bli glada". Men så var det tydligen inte...Och det blev som ett slag i magen på något vis.

Min chef tyckte även att jag borde börja prata med någon, och då kändes det också på något vis ännu allvarligare, hur knäpp är jag egentligen?? Fast hon menade nog inte så, utan mer att jag skulle ha någon att "bolla" tankar och känslor med. Men jag är skeptisk till sånt, kan inte hjälpa det. Sen sa dom positiva saker till mig också. Och eftersom att dom vill att jag ska vara kvar så måste jag ju samtidigt vara bra också (?!). Så jag får nog se det som att dom ville mig väl med allt detta prat men det känns ändå lite tufft. Men jag har fått mig en tankeställare och jag ska försöka att förändra mig på vissa plan.

Min student och en arbetskollega tröstade mig efter samtalet och uppmuntrade mig. Dom tycker att jag är en frisk vind på avdelningen och att jag livar upp stämningen och sprider en positiv energi. Det värmde verkligen att höra detta, att jag inte haft helt fel uppfattning om vad andra tänker och tycker om mig. Tårarna ville dock ändå inte sluta rinna...

Efter allt detta, med tårarna rinnandes nerför mina kinder även då jag lämnade kontoret så skulle jag 15 minuter senare ha halvtidsbedömning med min student och huvudhandledaren. Kändes inte som att jag var i psykiskt skick för detta men det var inte mycket att göra. Och bra gick det i alla fall, även om jag fick hålla tillbaka tårarna. Efter detta så orkade jag inte vara kvar längre, trots att jag hade en timme kvar att arbeta, så jag fick flexa hem. Hade en fin och välbehövlig konversation med en underbar arbetskollega i bilen på väg hem och väl hemma så hade jag en varm och trygg famn att gömma mig i och lät bara tårarna rinna. Att bara få prata ut, bli lyssnad till, kramas och att få känna den där tryggheten som betyder så mycket. Jag är otroligt nöjd med mitt liv i dagsläget, det är jag verkligen. Jag har mina brister och gör mina fel, men jag är fortfarande nöjd och stolt över den personen jag är och har formats till.