För nio dagar sedan, då vi var i Egypten så fick jag ett sms av Victoria som chockade mig totalt. Där stod det att Bosse avlidit natten mot onsdagen. Det var som att få ett hårt slag i magen, som att allt blev suddigt runt omkring mig. Fina, underbara Bosse. Bosse som skulle fylla 65 år förra fredagen, två dagar efter hans bortgång. Då skulle han börja njuta av livet på riktigt, som pensionär, något han längtat efter i många år. Han hann aldrig få uppleva det. Det känns så otroligt sorgligt. Idag är det begravning för de närmaste, och jag tänker på honom extra mycket idag. Det känns så frustrerande när någons bortgång kommer så plötsligt och då man inte har någon möjlighet att få ta farväl, när man inte har möjligheten att säga alla dom där orden om hur mycket personen betyder för en och hur mycket man uppskattar denne.

Du som läser kanske undrar vem Bosse var och hur jag kände honom. Jag lärde känna Bosse då jag började arbeta på min nuvarande arbetsplats. Vi "klickade" direkt. Han tog verkligen emot mig med öppna armar och det kändes från första början som vi alltid hade känt varandra. Jag kände att han var som en pappa för mig och han förstod mig så himla bra. Han sa alltid dom där kloka orden, dom rätta orden som fick en att må bättre. Det finns ingen som Bosse. Jag kommer att sakna honom, så otroligt mycket...

Jag blir så ledsen då jag tänker på att han inte längre finns bland oss, att jag aldrig kommer att få den där varma och trygga kramen av honom igen. Jag har inte ens en bild på honom....Men jag kommer aldrig någonsin att glömma hans isblå ögon, hans busiga leende eller hans mysiga öronsnibbar. I tanken minns jag dig, för alltid.

Vila i frid. Idag sänder jag extra många tankar till Bosses nära och familj.