Idag är en såndär jobbig dag igen. Datumet fjortonde september kommer alltid att få mig att tänka sådär extra mycket. Jag kommer aldrig någonsin att glömma den dagen för fem år sedan då allt fortfarande kändes helt overkligt. Jag såg hur folk runt omkring mig grät och var helt förkrossade, själv kände jag mig blockerad och förstod ingenting. Vi kom fram till dendär jättesöta lilla kyrkan och gick in, jag, Linn och farmor gick in tillsammans och satte oss på den första raden, allt kändes så lugnt och fridfullt. Jag tittade fram mot altaret och såg dendär vita kistan som var omringad av massa vackra blommor, då slog det mig och jag förstod. Det slog mig så hårt och plötsligt att det var pappa som låg i dendär kistan. Jag får ont i magen än idag när jag tänker tillbaka och jag kan riktigt känna den obehagliga klumpen som infann sig i maggropen på mig då jag satt där. Samtidigt då jag tänker tillbaka så känner jag liksom då, hur känslorna äntligen fick komma fram, hur mitt medvetande tillslut förstod vad som hänt. Det var i den stunden som jag kunde börja sörja på riktigt och på ett sätt var det skönt, samtidigt som det var så smärtsamt. Smärtsamt att inse att en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv inte längre var kvar bland oss längre, att min älskade bästa pappa lämnat oss. Saknar dig så otroligt mycket, det kommer jag alltid att göra. Du fattas oss.