Jag är verkligen livrädd för döden och jag fruktar då tiden är kommen när mina nära och kära kommer att lämna jordelivet. Det spelar liksom ingen roll hur gammal en människa är, när personer man älskar bara försvinner så gör det så fruktansvärt ont och det blir så tomt, så sorgset och det blir inte som förut. Eller jo, klart det spelar roll om man är barn, ung vuxen, gammal eller väldigt gammal, men ni förstår. Det gör fortfarande ont.

Jag har förlorat en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv, min pappa. Jag saknar honom varje dag och det går verkligen inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Nu har det gått flera år och jag blir inte längre ledsen varje gång jag tänker på honom utan jag kan bli glad, tänka på saker han sagt eller saker han skulle säga i speciella situationer. Och i vissa situationer undrar jag vad han skulle ha sagt, vilka råd han skulle ha gett mig. Fy vad jag saknar han, det går inte att beskriva i ord. Världens bästa pappa...

Tur är det att jag har resten av min underbara familj vid min sida, att jag har så otroligt underbara människor i min omgivning. Varenda en av er lyfter mig, får mig att må bra och jag uppskattar er, innerligt. Även om jag kan vara dålig på att berätta det många gånger. Jag älskar er underbara familj och vänner!