Min fyra år yngre vackra, älskade och underbara lillasyster.

Jag kommer ihåg när vi var små, hur du skuttade runt med stora flamsiga rörelser överallt med den lilla vita "fontänen" på huvudet. Jag kommer ihåg hur jobbig jag tyckte du var när du kom in på mitt rum när jag hade kompisar som hälsade på, hur du satt dig på min säng och såg sådär busig och nöjd ut när jag sa ut dig att gå ut därifrån och när mina vänner då sa att du fick vara med oss. Jag minns även när du alltid stod och kallade mig spegelapa då jag skulle göra mig fin i håret och sminka mig, något som retade mig något fruktansvärt. Ändå har jag inte något tydligt minne av att vi tjaffsade och bråkade mycket i övrigt, utan vi var nog rätt sams, i alla fall som jag kommer ihåg det.

När vi båda var i tonåren känns det som att vi inte pratade och umgicks sådär jättemycket, åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Dock kommer jag ihåg hur plågsamt det var för mig att vi inte pratade så mycket om känslor och det som var jobbigt. Det är något som jag än idag ångrar och kan må dåligt över. Det känns som att jag inte visade att jag fanns där och var ett viktigt stöd för dig så som jag hade önskat.

Dock känner jag att det är helt annorlunda idag och det glädjer mig något enormt att vi kommit varandra så mycket närmare. Idag känner jag vi har den relationen som jag alltid önskat och det gör mig innerligt glad och lycklig. För du betyder så otroligt mycket för mig, ord kan inte beskriva hur mycket, och du är min enda och bästa lillasyster. Jag är så otroligt stolt över dig och jag är stolt över att få ha dig som syster. Jag finns alltid här för dig och jag vet att du alltid finns där för mig också. Sedan är du även världens bästa moster och det betyder så mycket för både mig och framför allt för Julian. Du är helt enkelt bäst och jag älskar dig!