Länge sen..
Nu var de skitlänge sen jag skrev nåt här...vet egentligen inte varför då jag så gott som dagligen sitter vid datorn o gör ingenting...men inget skrivet har det iaf blivit..
Igår sa en kompis något till mig som jag har tänkt på fast som jag samtidigt inte haft en tanke på.....jag är inte längre mig själv.
Och det är tyvärr sant, för jag känner egentligen inte mig själv längre, det är mer som om jag går omkring och bara "finns" utan att veta varför...Jag är inte densamma som jag var för cirka 1½ år sedan...och det visste jag den dagen det hände att jag aldrig skulle kunna vara densamma, men det är inte såhär jag vill vara...
"Det som inte dödar, det härdar" sägs det....och jag tror att det ligger någonting i det också...men där jag nu står i livet...då härdar jag inte heller...jag är mer som levande död eller hur man ska på något sätt beskriva det...jag tar inte tag i det egentliga problemet.
Det sved lite i bröstet att höra att jag numer uppfattas mer åt det hållet som en känslokall bitch än som den känslosamma människan som hade så mycket värme och kärlek att delge andra som jag en gång i tiden var. Och jag vet att det inte var så du menade, men att folk mer uppfattar mig som om jag inte bryr mig om någonting längre, att inget spelar roll, att jag skiter i hur saker och ting går, att jag skiter i folk. Att jag inte längre har det där jävlaanamma i mig som jag en gång haft...
Och nånting ligger det i det du sa till mig, jag bryr mig inte på samma sätt för att som jag sa till dig också; det tjänar ingenting till, det tar bara kraft och energi att bry sig för mycket om andra människor. Jag bryr mig om mina närmaste, tro inte att jag skiter helt och hållet i andras liv, men jag bryr mig inte alls i samma utsräckning som jag gjorde tidigare....
Det största problemet med mig, som vi nog var rätt överens om är att jag blockerar min känlsor, jag vågar inte att känna efter vad mitt hjärta verkligen känner. Det är något som jag är medveten om samtidigt som jag inte är det. Jag är bara rädd att än en gång bli lämnad ensam ensam ensam...och jag vet inte hur jag skulle hantera det..
Det är som om jag använder denna blockering som ett skydd..men jag vet innerst inne att det inte skyddar mig, det förstör bara för mig. En människa kan aldrig vara ärligt lycklig utan att ha den fulla inre känslan...det bara går inte...
Jag måste fan ta tag i mitt liv....tack min älskade vän för att du fick mig att inse det, du är guld värd. Nu måste jag bara hitta ett sätt eller en strategi för att göra det också...för en förändring är absolut nödvändig....
Igår sa en kompis något till mig som jag har tänkt på fast som jag samtidigt inte haft en tanke på.....jag är inte längre mig själv.
Och det är tyvärr sant, för jag känner egentligen inte mig själv längre, det är mer som om jag går omkring och bara "finns" utan att veta varför...Jag är inte densamma som jag var för cirka 1½ år sedan...och det visste jag den dagen det hände att jag aldrig skulle kunna vara densamma, men det är inte såhär jag vill vara...
"Det som inte dödar, det härdar" sägs det....och jag tror att det ligger någonting i det också...men där jag nu står i livet...då härdar jag inte heller...jag är mer som levande död eller hur man ska på något sätt beskriva det...jag tar inte tag i det egentliga problemet.
Det sved lite i bröstet att höra att jag numer uppfattas mer åt det hållet som en känslokall bitch än som den känslosamma människan som hade så mycket värme och kärlek att delge andra som jag en gång i tiden var. Och jag vet att det inte var så du menade, men att folk mer uppfattar mig som om jag inte bryr mig om någonting längre, att inget spelar roll, att jag skiter i hur saker och ting går, att jag skiter i folk. Att jag inte längre har det där jävlaanamma i mig som jag en gång haft...
Och nånting ligger det i det du sa till mig, jag bryr mig inte på samma sätt för att som jag sa till dig också; det tjänar ingenting till, det tar bara kraft och energi att bry sig för mycket om andra människor. Jag bryr mig om mina närmaste, tro inte att jag skiter helt och hållet i andras liv, men jag bryr mig inte alls i samma utsräckning som jag gjorde tidigare....
Det största problemet med mig, som vi nog var rätt överens om är att jag blockerar min känlsor, jag vågar inte att känna efter vad mitt hjärta verkligen känner. Det är något som jag är medveten om samtidigt som jag inte är det. Jag är bara rädd att än en gång bli lämnad ensam ensam ensam...och jag vet inte hur jag skulle hantera det..
Det är som om jag använder denna blockering som ett skydd..men jag vet innerst inne att det inte skyddar mig, det förstör bara för mig. En människa kan aldrig vara ärligt lycklig utan att ha den fulla inre känslan...det bara går inte...
Jag måste fan ta tag i mitt liv....tack min älskade vän för att du fick mig att inse det, du är guld värd. Nu måste jag bara hitta ett sätt eller en strategi för att göra det också...för en förändring är absolut nödvändig....
