Nu har precis Evin gått hem. Var trevligt att surra lite med henne och att se hon också för den delen. Fick se massa tjusiga bilder på hon och dom övriga brudarna i Stockholm. Hade varit skoj om man var med, men men...man kan inte få allt här i världen. Har ändå haft en helt okej helg. Umgåtts mycket med mamsen, och även om vi bor under samma tak så blir inte det ofta att man umgås så mycket. Så det har varit väldigt trevligt. Min mamma är bäst i världen och jag skulle inte byta bort henne mot något/någon. *Bästa Mämi*


Fattar inte varför det alltid blir så mycket tankar som cirkulerar i mitt huvud på kvällarna. Måste bero på att jag sitter själv och då blir det väl gärna så att man börjar tänka på allt möjligt som man kanske försöker tränga bort mer eller mindre på dagarna? Min syster skrev ett väldigt känslosamt blogginlägg här under veckan, ett inlägg som fick mig att gråta. Hon kan verkligen förmedla ord på ett obeskrivligt sätt som verkligen berör, som säger så himla mycket. Hon hade skrivit ner två brev som hon skrev till pappa för många år sedan och sedan fortsätter hon inlägget såhär:

"....Brev som jag skrev till Pappa för många år sedan
jag var mindre då och du var min hjälte
jag hade inte en aning om någonting
förstod inte dina upp- och nedgångar
tabletterna och dina sorgsna ögon.
Jag är äldre nu och du är fortfarande min hjälte, Pappa."

Pratade med mamsen om det. Och givetvis började vi båda gråta. Men det var nog som vi sa, att det var bra att lillasyster inte förstod allt som hände då. Det hade "berövat" henne en del av att vara barn. Man ska inte förstå sådana saker när man är liten. Sa det även till syster. Jag hoppas hon håller med och inte känner någon typ av "skuld" eller liknande för att hon inte förstod. Men jag håller verkligen med henne, Pappa är fortfarande min hjälte också, det har han alltid varit och det kommer han alltid att vara.

Trots det som hände. Jag skulle aldrig någonsin velat ha någon annan pappa, eller önska att mitt liv vore annorlunda. Eller visst, såklart att jag skulle vilja att pappa fortfarande var vid livet, skulle inte önska mig något annat hellre. Men på något sätt känns det som om jag måste försöka se saker och ting från den ljusa sidan. Att allt som jag gått igenom har fått mig att bli den människan jag är idag. Och jag måste säga att jag är nöjd och stolt över den personen jag är idag. Jag har aldrig någonsin känt mig starkare som människa och jag vågar stå upp för det jag tror på, oavsett vad andra anser. Jag skäms inte för mig själv som person på något sätt, utan anser att jag är en bra människa. Och jag hoppas att nära och kära kommer till mig och säger om de tycker att jag säger eller gör något fel, för alla kan vi bli bättre människor...

Oj då, det blev ett långt inlägg det här. Behövde väl skriva av mig lite antar jag. Nu ska jag krypa ner i sängen så att jag orkar upp imorgon bitti då klockan ringer 05.45. Godnatt!

*BiG HuGs*

Livet är underbart
Trots att det händer så mycket
fruktansvärda saker runt omkring oss
Trots att människor som vi verkligen
älskar lämnar oss
Men vi lever vidare
Och det gör de som vi förlorat också
Någon gång ses vi igen
Vi måste tillåta oss att leva vidare
Att njuta av livet
Vi lever troligtvis bara en gång
Ta vara på det